baronalex

Nu kommer jag vara väldigt personlig och ärlig i detta inlägget, men skitsamma, jag är fortfarande den jag är.

'

Rättare sagt, jag lägger upp en fasad om att jag slutat bry mig om personen. I själva verket så kämpar jag en lång kamp inom mig för att hålla mina känslor i styr, att inte bli blödig och ledsen, och därmed blir jag kall. Det är ett ganska hårt uttryck, men jag tror helt ärligt att det är mitt sätt att försvara mig. Jag är en öppen person, men tar du inte vara den på den chansen så är det hej med dig liksom. Detta har hänt mig två gånger under en period på 3 år. Men vad som förvånar mig är att det ALLTID är jag som ska steget tillbaka och börja prata med personen. Varför?! Varför kan inte personen som sårat mig komma och prata med mig? Visst jag är en handlingens man, men jag fattar fortfarande inte varför det alltid är jag som ska ta tag i saker och ting. Har vi nu haft en så nära relation, som i alla fall jag tyckt att vi haft så förstår jag inte hur personen i fråga tänker. Du känner mig! Uppenbarligen känner inte jag dig eftersom det du gör mot mig gör mig besviken, riktigt besviken. Många gånger så låter jag det bara passera, men nån gång går det till sin gräns. Alla har gränser. Personen i fråga VET att den har gjort mig besviken, ändå är det tydligen jag som måste ta tag i det. Jag vet att det inte kan vara lätt att komma till mig när man tror att jag "hatar" den. Det har jag full förståelse för. Men varför inte ta chansen, du vet ju att något är fel! Hur mycket värre kan det bli?