eller?
Onsdag, borde vara på fikan nu, men pallar inte...
'
Det är galet krävande att vara försäljare! För er som missat det så har jag börjat en ny karriär!
Vara glad och trevlig hela tiden, tjöta med massa folk som ändå inte vill köpa nåt!
Men när jag väl slutade tidigare så får jag tydligen ett mail om att det är en kund till mig som vill köpa!
Förbaskat! Den kunden verkade inte alls sugen när jag pratade med den, men jag skickade ändå ett mail till den. Så får jag tydligen ett tillbaka idag om att den vill köpa! Så imorgon ska jag ringa och sälja allt till den!!
'
Var på en schysst arbetsintervju idag med, killen jag snackade med skapade kontakter åt båda hållen, han träffade schyssta arbetare och sen träffade han schyssta företagare som söker arbetarna, sen presenterar han arbetarna för företagen. Så jag fick sitta och snacka om mig själv en halvtimme, det gick hur bra som helst! Så nu får vi se om det trillar in några fina erbjudanden!
'
Jag har blivit kär i Amy Macdonald! Jag gillar hennes studiogrejer, men hon är käss live! Den skotska dialekten, hennes grymma texter, allt! Hon är inte speciellt snygg, men hon är snygg, så det är inte det som gör henne bra heller. Sen är hon tyvärr förlovad med en fotbollsspelare, Troubled Soul på hennes senaste skulle handla om det. Men jag tror mer footballers wife handlar om hennes förhållande, men vad vet jag. Hursom så är hon grym! Kanske jag som är inne i känslomässig höstfas, men jag har alltid gillat henne, bara mer nu :)
Thoughts of tomorrow
Jag har funderat mycket över ett ämne som är ganska aktuellt för mig.
Nu kommer jag vara väldigt personlig och ärlig i detta inlägget, men skitsamma, jag är fortfarande den jag är.
'
Om någons om står mig nära gör så att jag blir besviken, eller stött, så slutar jag bry mig om personen.
Rättare sagt, jag lägger upp en fasad om att jag slutat bry mig om personen. I själva verket så kämpar jag en lång kamp inom mig för att hålla mina känslor i styr, att inte bli blödig och ledsen, och därmed blir jag kall. Det är ett ganska hårt uttryck, men jag tror helt ärligt att det är mitt sätt att försvara mig. Jag är en öppen person, men tar du inte vara den på den chansen så är det hej med dig liksom. Detta har hänt mig två gånger under en period på 3 år. Men vad som förvånar mig är att det ALLTID är jag som ska steget tillbaka och börja prata med personen. Varför?! Varför kan inte personen som sårat mig komma och prata med mig? Visst jag är en handlingens man, men jag fattar fortfarande inte varför det alltid är jag som ska ta tag i saker och ting. Har vi nu haft en så nära relation, som i alla fall jag tyckt att vi haft så förstår jag inte hur personen i fråga tänker. Du känner mig! Uppenbarligen känner inte jag dig eftersom det du gör mot mig gör mig besviken, riktigt besviken. Många gånger så låter jag det bara passera, men nån gång går det till sin gräns. Alla har gränser. Personen i fråga VET att den har gjort mig besviken, ändå är det tydligen jag som måste ta tag i det. Jag vet att det inte kan vara lätt att komma till mig när man tror att jag "hatar" den. Det har jag full förståelse för. Men varför inte ta chansen, du vet ju att något är fel! Hur mycket värre kan det bli?
'
Vad jag vill komma till är att, varför kan inte personen som sårat komma till mig? Varför måste jag komma till den som sårat mig för att vi ska bli vänner igen?
Jag vet inte, jag kanske inte är objektiv och bara ser det på mitt sätt.
Men det är iaf nåt jag funderat på ett tag...
